..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Ivan (som även kallas ”Van”) – mångsysslare, vagabond och erfaren bokhandlare – har till slut hamnat på skidorten Méribel, där han innehar en anställning som expedit och bokansvarig i en liten bok- och pappershandel. Där har han försökt göra verklighet av sin dröm om en bokhandel med goda romaner och hans initiativ uppskattas av en liten skara besökare, men hans chef upptäcker att försäljningen sjunker: på en liten semesterort söker folk i allmänhet efter annan läsning en den som Ivan vill erbjuda och Ivan förlorar det förtroende han haft i flera års tid. Dock finner han en själsfrände i Francesca, som har besökt bokhandeln några gånger och sett hur Ivans idéer går stick i stäv med hans chefs. Även hon när en dröm om en bokhandel med bara kvalitetslitteratur. Hon har startkapitalet och vet vad bokhandeln ska heta – nu fattas bara bokhandlaren: Ivan! På mindre än en vecka hinner Ivan och Francesca rita upp ramverket för sin bokhandel: Au Bon Roman ska öppnas i Paris och ska saluföra alla de romaner som ingen talar om och sortimentet utses av åtta hemliga lektörer, alla verksamma som författare.

Efter intensiva förberedelser slår Au Bon Roman upp portarna – och blir en succé! Men alla är inte glada. En del av de författare och förlag som inte ingår i Au Bon Romans sortiment blir vansinnigt provocerade – trots att specialbokhandlar med nischade sortiment inte är något nytt under solen – och snart angrips bokhandeln anonymt på internet och i dags-, kvälls- och veckopress. Angreppen eskalerar dessutom och kulminerar i hot, sabotage och potentiellt dödliga angrepp mot fyra av urvalskommitténs medlemmar.

Drömbokhandeln inleds med de tre allvarligaste angreppen mot kommittémedlemmar och utgörs därefter till större delen av det samtal som äger rum mellan Ivan, Francesca och Heffner, utredare vid polisen. Cossé växlar mellan olika tids- och berättarperspektiv: en episod återberättas, en annan får läsaren uppleva i nutid; vissa saker berättas av Van eller Francesca, andra av den berättarröst som då och då skymtar i berättelsen (och får sin förklaring i slutet, även om jag hade mina aningar ganska länge). I mitt tycke ett kreativt grepp som förstärker berättelsens liv och spänning.

Jag brukar försöka låta bli att ha alltför stora förväntningar på saker – man landar mjukare då – men när jag fick höra talas om Drömbokhandeln kunde jag inte låta bli: en bok om två bibliofiler och en bokhandel med goda romaner som affärsidé – kan man som bokbloggare, bibliofil etc. förhålla sig neutral till något sådant? Nej. Mina förväntningar var således skyhöga. När boken blev försenad stillade jag min nyfikenhet något med recensioner av amerikanska bokbloggare, varav vissa var svalt inställda – det var det icke-linjära upplägget som vållade bryderier – vilket inledningvis väckte en oro i mig som dock visade sig vara obefogad. Boken är helt enkelt underbar! De bibliofila karaktärerna ger en känsla av samhörighet, idén om en mysig bokhandel med goda romaner är inspirerande och intrigen är spännande. När slutet närmade sig uppstod en känsla av vemod: å ena sidan ville jag veta hur romanen slutade, å andra sidan ville jag att Drömbokhandeln aldrig skulle ta slut.

Jag har även recenserat Drömbokhandeln på LitteraturMagazinet.

Företaget Spärrservice gör mig faktiskt lite ledsen i ögat. Deras affärsidé är en nyckelbricka med vilken de kan spåra ägarna till en borttappad nyckelknippa via ett nummer på brickan. Affärsidén är på intet sätt ny: det har i många år funnits flera företag som erbjuder samma tjänst, bland annat Svenska Stöldskyddsföreningen och KeyCode. Det Spärrservice inte talar om när de erbjuder ett nyckelbrickeabonnemang (ca. 50 kr./år) är att de, på grund av att företag får bedriva telefonförsäljning mot befintliga och före detta kunder, snart kommer att försöka sälja andra tjänster och att de är mycket påstridiga.

I somras ringde en av företagets försäljare till min make (som vid tillfället befann sig i Stockholm) och försökte sälja en självriskförsäkring. Han betalar försäkringen och i gengäld betalar Spärrservice hans självrisk. Det stod inte helt klart vilka självrisker det var fråga om eller vad villkoren var och det är dessutom en ganska onödig tjänst så maken tackade nej. De ringde dessutom flera gånger och maken tackade nej varje gång.

Då började Spärrservice ringa till mig i stället, sannolikt i tron att gifta par inte pratar med varandra. De fick inte tag på mig eftersom jag, som de flesta andra, jobbar dagtid, men en dag skulle jag köra upp till Stockholm för att hälsa på maken och just som jag satt mig i bilen ringde telefonen. 08-nummer. Kunde ju vara maken, så jag svarade. Det var Spärrservice.

De ville sälja en självriskförsäkring till mig. Under hela min livstid har jag betalat ett par-tre självrisker, de ligger i regel på 1500 kr. stycket, så det säger sig självt att en självriskförsäkring förmodligen kostar mig mer totalt än den eventuella självrisken, samt att det inte stod helt klart vilka självrisker det var fråga om, eller vilka villkoren var, och jag köper ingenting – särskilt inte på telefon – utan att veta exakt vad köpet innebär. Lång diskussion följde och det gick inte att ta miste på att jag inte alls var intresserad, bl.a. så gick tjänsten bara att köpa på telefon och Spärrservice kunde inte skicka någon skriftlig information till mig. Här ringer varningsklockorna öronbedövande högt! Så säger försäljaren:

- Så sätter jag igång inspelningen här, så behöver du bara säga ”ja”.

Eller inte!

Jag förklarade att jag enbart var intresserad av nyckelbrickan, inget annat, varpå försäljaren tyckte att jag skulle betala ett tresiffrigt årsbelopp – trots att nyckelbrickan kostar, som jag nämnde i början, 50 kr. per år!

- Ja, det är nyckelbrickan och så den här tjänsten …

En annan tjänst än självriskförsäkringen alltså. Någonstans där fick jag faktiskt nog och lade på.

För några veckor sedan fick jag en faktura på brickabonnemanget. Den slängde jag. Och nu sista veckorna har de blivit ettriga igen. De har ringt åtskilliga gånger på vårt hemnummer och flera gånger på makens mobil. Mig har de inte ringt. Än.

Så i eftermiddags när jag promenerade in på CityGross och möttes av en försäljare från Spärrservice som direkt började med säljsnack var det kanske inte så konstigt att jag reagerade med att svara att jag inte vill ha med Spärrservice att göra, varpå hon naturligtvis var tvungen att påpeka att jag ju faktiskt hade en Spärrservicebricka i nyckelknippan.

Tack för påminnelsen. Den är bortplockad och slängd nu.