Kvarblivelse – Thomas Quick
Jag är (delvis) uppvuxen med dagliga Thomas Quick-rubriker. Sommaren 1994 (jag var 10 då) befann jag mig 32 mil norr om Säter när Thomas rymde och min familj var hysterisk. Efter Thomas Quick är död och Quick: Den stora rättsskandalen (och inte att förglömma, Hannes Råstams dokumentärer) ville jag, när jag fick veta att den fanns, se den andra sidan, om man kan kalla det så. Så jag läste boken. Utan dolda motiv och sensationslystnad. För att jag ville ha sammanhanget, för att jag är intresserad av psykologi, för att jag inte kan sluta förfäras (och fascineras, på ett dåligt sätt) av vad psykiatrin ibland gör mot människor, för att jag tycker att psykoanalys är ett otyg, för att jag ibland kan bli våldsamt intresserad av något och läsa allt jag kommer över om ämnet.
Sture Bergwall skriver i Thomas Quick är död (s. 59-60):
Kvarblivelse. Så var titeln på den bok jag skrev, den som du inte har läst och som jag hoppas att varken du eller någon annan läser.
Jag skrev den hög på Rohypnol. I ett rasande tempo, mellan terapisessioner, polisförhör och vallningar kom den till.
Inget var heligt, allt var möjligt. Ivrigt påhejad av min terapeut skrev jag det hon trodde skulle bli den stora bekräftelsen på hennes och hennes grupps arbete. Vad jag själv fick eller skulle få ut av skrivandet vet jag inte riktigt. Birgittas tillrop var betydelsefulla liksom påfyllnaden av knarket. Jag tror inte att jag hade andra ambitioner. [...]
”Kvarblivelse” beskriver ingenting annat än lögnen, är en del av den. Är den.
Boken är uppdelad i flera delar, Alter Ego är den första och den innehåller krönikor skrivna under 1970-talets senare år. Mycket vackert skrivna, positiva, vänliga. Därefter blir boken först känslosam, sedan brutal. Stundvis är Thomas väldigt abstrakt, ja, nästan svamlig ibland. Så som det nog kan bli under påverkan av höga doser narkotikaklassade preparat och i sällskap med en psykoanalytiskt orienterad psykolog som har ett genombrott i karriären för ögonen. Boken är nämligen något av en stilstudie i och ett avskräckande exempel på psykoanalys. Jag förstår att det är en bok som författaren önskar förblir oläst, men samtidigt är den ett tidsdokument, en bild av den lögn ”Thomas Quick” levde i, ett vittnesmål från insidan av en institution som jag och säkert alla andra trodde vilade på vetenskapliga grunder.
2012-07-15 kl. 21:08
[...] är död (Sture och Sten-Ove Bergwall) funderade jag länge och mycket på om jag skulle skriva om Kvarblivelse (Thomas Quick) och det händer fortfarande att jag funderar på huruvida jag gjorde ett korrekt [...]