Och vad får jag ut av det?
Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …
Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.
Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.
Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!
Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.
Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.
Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.
Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.
